Last night was one of the best nights sleep I’ve had in months! I did wake up a couple of times but I slept well between wakes and it has made such a difference, I forgot how good it was to sleep! When I was in the middle of my bad flare I would spend most of the night sat in the bathroom on the toilet in pain or curled in a ball on the floor not daring to leave the bathroom and not wanting to run in and out of the bed all night risking waking Axel. Being in such a bad flare was so scary, the pain that came with bowl movements was unbearable, I wanted to curl up in a ball yet at the same time couldn’t. I would sit on the toilet so tired I was afraid of falling asleep. This scared me so much I used to get images of how I would fall asleep on the seat, fall off and hit my head on the wall and bleed to death and how Axel would wake up and find me on the bathroom floor. As if I wasn’t feeling bad enough as it was I would give myself these awful images that kept replaying over and over again in my head. The best sleep i would get was between 8 and 11 in the morning, for some reason my belly calmed down for 3 hours then and I slept like a baby! Those were the morning when i didnt have to be awake waiting for a call back from the doctor or nurse. The worst thing about it all was fact that I would run to the toilet with the desperate feeling about 25-30 times in 24 hours but I was barley eating anything, all that was coming out of me was blood. My apetit was gone, I felt sick and my throat closed over when I tried to eat, and when I did manage to eat I spent the whole time so worried about the pain I would feel after the meal, it became a psycological problem and I didn’t enjoy anything that had to do with food, which made me so sad as I have always loved food and cooking and eating. 


I’d spoken to the doctor 3 weeks ago yesterday and as I’d not responded to the cortisone they had put me on he wanted me in the hospital to give me it straight into my blood and so they could keep an eye on me. I spent all of Wednesday 19th October so scared and nervous waiting for a call when they wanted me in. I don’t think I’ve cried that much since someone last died. I was petrified. The call didn’t come until Thursday morning and with a heavy heart I took my bag and walked to the hospital. I rang mum and spoke to her the whole way there, I couldn’t bare to think of where I was actually going. When I finally got there I was so exhausted after the 10 min walk. I’d lost so much muscle and strength it was scary. When I got there they got me settled and took some blood tests and general tests. The rest of my first day was quite calm.
The one thing that had kept me going through the past 4 weeks of being off work was the thought of going to  see Volbeat – a Danish rock band , tickets which Axel gave me for my birthday !- so I made sure I was OK to be released for the evening to see them. And thank god that I did! I managed the evening with only going to the toilet 3 times (during the concert) which made me very happy but the best thing was seeing them. Seeing volbeat live, feeling the music all the way into my core was amazing, it was just what I needed. My emotions were sky high and when they started their first song I burst into tears. It took my mind of everything going on and was the best therapy I could ever have gone for! Thank god for that concert!

Been silly with mum showing her some snapchat filters tonight,  I Love this woman! and I’m so grateful she could come and be here with me during this difficult time.❤


//////

I natt var en av dom bästa nätters sömn jag fått på flera månader!  Jag vaknade några gånger men mellan gångerna sov jag så himla gott och vilken skillnad det har gjort, jag hade glömt hur härligt det var att sova! När jag va inne i ett jobbigt skov så spenderade jag största delen av natten inne i badrummet på toaletten i smärta eller ihop rullad i fosterställning på golvet och vågade inte lämna badrummet och ville inte heller springa in och ut ur sovrummet och riskera att väcka Axel. Att vara i ett så jobbig skov va så läskigt, smärtan som kom när det rörde sig i tarmarna va outhärdlig, jag ville rulla ihop till en boll men samtidigt kunde inte. Jag satt på toaletten så trött att jag var rädd jag skulle somna. Detta skrämde mig så mycket jag brukade få bilder på mig själv i huvudet då jag somnat på toan, trillade av och slog huvudet och väggen och blödde till döds och hur Axel sen skulle vakna och hitta mig på golvet död. Som om jag inte redan mådde dåligt nog så fick jag den här scenen utspelade i huvudet om och om igen. Den bästa sömnen jag skulle få var mellan 8 och 11 på morgonen, av någon anledning lugnade sig min mage i 3 timmar då och jag sov som en stock! De var dom morgnar då jag slapp ringa till läkaren eller sjuksköterskan och var tvungen att hålla mig vaken i fall dom ringde tillbaka just då. Det värsta med det hela var faktum att jag fick springa till toaletten med en desperat känsla ca 25-30 gånger per dygn fast jag knappt åt något, allt som kom ur mig var blod. Min aptit var borta, jag mådde illa och min hals stängde sig när jag försökte äta, och när jag väl lyckades äta kunde jag bara tänka på smärtan som skulle följa när tarmarna började jobba, det blev ett psykologiskt problem och jag kunde inte njuta av något som hade med mat att göra, vilket gjorde mig så upprörd eftersom jag alltid har älskat mat och att laga mat och äta mat.
Jag pratade med min läkare 3 veckor sen igår och eftersom jag inte svarade på kortison kuren dom satte mig på ville han lägga in mig på sjukhuset för att de mig de intravenöst och hålla koll på mig. Jag spenderade hela onsdagen den 19 oktober så rädd och nervös medan jag väntade på samtalet att där fanns en säng redo för mig. Jag tror inte jag har gråtit så mycket sen någon dog. Jag var vettskrämd. Dom ringde inte förrän torsdag morgon och med ett tungt hjärta tog jag min väska och promenerade till sjukhuset . Jag ringde mamma och pratade med henne hela vägen dit, jag klarade inte av att ynka på vart jag var på väg.När jag väl kom fram var jag helt utmattad efter den 10 min  promenad. Jag har förlorat så mycket muskler och styrka det var skrämmande. När jag väl kom fram fick jag göra mig hemmastadd och dom kom och tog blodprov och generella prover. Resten av mitt dag där var ganska lugn. 


Det som höll mig igång genom dom 4 veckorna då jag var sjukskriven var tanken av att få se Volbeat – ett danskt Rock band, biljetter som jag fått av Axel i födelsedags present – så jag såg till att få bli utsläppt på permission för de. Och tack gode gud att jag gjorde de! Jag klarade kvällen med bara 3 toalett besök (under konserten) vilket gjorde mig väldigt lycklig, men det bästa var att få se dom. Att see volbeat live, att känna musiken hela vägen in i benstommen var fantastiskt, det var precis vad jag  behövde. Mina känslor var sky höga och när dom började spela sin första låt brast jag ut i tårar. Det tog mina tankar till en helt annan värld långtifrån lite som försiggick och det var den bästa terapin jag någonsin kunde ha fått. Tack gode gud för den konserten! 

Varit tramsig med mamma ikväll och visat henne olika snapchat filter. Jag älskar denna kvinna!Och så tacksam jag är att hon kunde komma och vara med mig genom denna tuffa tiden! ❤

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s